Allt har blivit dyrare. Det vet du redan. Du märker det varje gång du står i kassan på Ica och ser slutsumman på skärmen. Du märker det när elräkningen kommer. Du märker det när du tankar bilen för att kunna ta dig till jobbet.
Svenskarna håller på att bli fattigare. Vanliga familjer får vända på varje krona. Många tvingas välja bort semestern, köpa sämre mat eller sälja bilen. Vi får höra från maktens korridorer att “vi måste bita ihop”, att det är “tuffa tider” och att vi alla måste “ta ansvar”.
Men gäller det ansvaret verkligen alla? Nej. Det finns en grupp som lever helt skyddad från den ekonomiska krisen: de politiker och toppbyråkrater som har skapat den.
Ett liv långt från verkligheten
Svenska politiker lever i en bubbla. Medan inflationen äter upp din lön, ser riksdagsledamöterna till att deras egna arvoden höjs år efter år. Idag tjänar en vanlig riksdagsledamot enorma summor jämfört med en undersköterska, en polis eller en industriarbetare. Till detta kommer traktamenten, gratis resor och extremt generösa pensionsavtal.
Och om de av någon anledning tvingas avgå? Då väntar trygga fallskärmar och inkomstgarantier. En politiker som har misskött sitt jobb och tvingas bort, behöver inte gå till Arbetsförmedlingen som du och jag. De landar mjukt med hundratusentals kronor i skattefinansierade garantier, medan de väntar på nästa toppjobb.
Detta skapar ett politiskt frälse. En klass av människor som styr landet, men som själva aldrig behöver leva i de konsekvenser deras politik skapar.
När besluten inte kostar något
Det är lätt att införa höga skatter på plastpåsar, bensin och el om man själv tjänar så bra att man inte märker av prishöjningen.
Det är lätt att driva igenom beslut som stänger ner kärnkraften och chockhöjer elpriserna, om staten ändå betalar ens värme i Stockholmslägenheten.
Det är lätt att prata vackert om mångfald och integration från en talarstol, om man själv bor i ett lugnt, exklusivt område med egen trygghetsvakt och skickar sina barn till elitskolor.
Politikerna känner inte hur deras beslut slår mot vanligt folk, för de delar inte vår vardag. De åker taxi på skattebetalarnas bekostnad medan du väntar på ett inställt tåg. De äter representationsmiddagar medan du köper falukorv på extrapris.
Var är ödmjukheten?
När blev det så här? Politik skulle vara ett förtroendeuppdrag. Det skulle vara ett kall. Man skulle representera folket, inte härska över dem.
Idag har politiken blivit en karriärväg för broiler-typer som gått direkt från ungdomsförbund till riksdag utan att någonsin ha haft ett riktigt jobb i verkligheten. De vet hur man skriver debattartiklar och pratar i tv, men de har aldrig stått vid ett löpande band, aldrig torkat spyor på en akutmottagning och aldrig legat sömnlösa av oro för hur lönen ska räcka till slutet av månaden.
Om tilliten till demokratin ska överleva, måste gapet mellan makten och medborgarna minska. Politiker borde ha löner som speglar den befolkning de företräder. Fallskärmarna måste skrotas. Först när de styrande delar samma villkor som folket, kommer de att fatta beslut som faktiskt gynnar hela Sverige. Tills dess kommer hyckleriet att fortsätta.