Sverige är en demokrati. Det får vi lära oss i skolan. Vi går till valurnorna vart fjärde år. Vi lägger vår lapp i lådan och tror att vi är med och bestämmer hur vårt land ska styras. Vi tror att våra folkvalda politiker i riksdagen har makten över Sveriges framtid.
Men sanningen är en annan. Den obehagliga sanningen är att en enorm del av de lagar och regler som styr din och min vardag inte längre beslutas i Stockholm. De beslutas i Bryssel.
Av politiker som du aldrig har röstat på, och som du aldrig kan rösta bort.
När byråkrater tar över skogen
Ta den svenska skogen som ett exempel. I generationer har svenska bönder och skogsägare skött sina marker. De har planterat, gallrat och avverkat. De känner sin mark bättre än någon annan. De vet att om man inte tar hand om naturen, så finns det inget kvar till nästa generation.
Men plötsligt dimper det ner direktiv från EU. Tjänstemän som sitter i kontorslandskap nere i Europa, som kanske aldrig ens har satt sin fot i en svensk tallskog, ska plötsligt bestämma hur vår skog ska skötas. De drar fram nya regler om avverkning och miljöskydd som är helt anpassade efter europeiska förhållanden, men som slår undan benen för svenska småbrukare.
Det handlar inte längre om vad som är bäst för Sverige. Det handlar om att passa in i en stor, överstatlig byråkrati. Och de svenska politikerna? De står ofta snällt vid sidlinjen, bockar och bugar, och implementerar reglerna utan att bråka. De vågar inte sätta ner foten och säga ifrån.
Varför sviker våra egna politiker?
Det finns en fråga som gnager hos många vanliga svenskar idag: Vems ärenden går egentligen våra politiker?
När beslut efter beslut fattas som försämrar för svenska medborgare – vare sig det handlar om höga elpriser på grund av en gemensam europeisk elmarknad, eller hot mot det svenska snuset – verkar den politiska eliten mer intresserad av att vara duktiga i EU:s ögon än att försvara svenska intressen.
Många av toppolitikerna siktar på en fin, välbetald karriär nere i Bryssel när deras tid i svensk politik är över. Det skapar en farlig lojalitet. Vem vill bråka med EU-kommissionen om man hoppas på att få ett toppjobb där om några år?
Resultatet blir att den nationella suveräniteten säljs ut, bit för bit. Vi får lagar vi inte bett om. Vi får avgifter vi inte har råd med. Och vi får en känsla av att vi inte längre styr vårt eget land.
Ett land måste få vara sig självt
Sverige har en unik historia, en unik geografi och en unik kultur. Vi har långa vintrar, stora avstånd och naturresurser som är helt annorlunda än i Frankrike eller Tyskland. Att försöka pressa in oss i exakt samma mall som länder i Sydeuropa är dömt att misslyckas.
Ett samarbete för frihandel och fred är en sak. Men när samarbetet förvandlas till en överstatlig jätteapparat som lägger sig i allt från hur vi bygger våra hus till vilka bilar vi får köra, då har det gått för långt.
Sverige måste våga sätta sina egna medborgare i första rummet. Vi måste våga säga nej när direktiv hotar vår livsstil och vår ekonomi. Den svenska demokratin är värd att försvara. Makten måste flyttas tillbaka från de stängda rummen i Bryssel till folket i Sverige. För om vi inte bestämmer i vårt eget land – vem gör det då?