Du går över torget i din hemstad. Något har förändrats. Där det förut stod en vacker rabatt, eller kanske en bänk där folk brukade vila benen, står nu något annat. Det ser ut som en hög med rostigt skrot. Kanske är det några böjda rör, kanske en obegriplig klump av betong.
Du stannar till och läser på den lilla mässingsskylten. Konstverket heter något konstigt. Det står att det ska “utmana våra normer” och “ställa frågor om rummets gränser”.
Sedan läser du i lokaltidningen vad det kostade. Två miljoner kronor. Dina skattepengar.
Elitens smak på din bekostnad
Kultur är viktigt. De flesta av oss vill ha vackra städer, musik, böcker och konst. Men det har skapats en djup klyfta i Sverige. En klyfta mellan vad vanligt folk anser vara vackert, och vad den lilla kultureliten på fina kontor anser är “viktigt”.
När kommuner och regioner ska köpa in offentlig konst är det sällan medborgarna som får bestämma. Det är inte du och dina grannar som tillfrågas. Istället anlitas dyra konsulter och experter. De pratar ett språk som ingen annan förstår. De delar ut skattepengar till varandra och till konstnärer som provocerar, snarare än förskönar.
Det kallas för armlängds avstånd. Politikerna ska inte lägga sig i konsten. Men i praktiken betyder det att en liten grupp byråkrater får fria händer med miljonbelopp, helt utan ansvar inför de som betalar kalaset.
Vems kultur är det som räknas?
Varför ska skattepengar gå till konst som ingen lokalt uppskattar? När vanliga invånare klagar, får de ofta höra att de inte förstår. Att de är obildade. Att konsten ska skava. Det är en otrolig arrogans. En arrogans från människor som anser sig stå över den vanliga medborgarens smak och vardag.
Samtidigt som miljoner rullar till obegripliga skulpturer och provocerande utställningar, kämpar vanliga verksamheter med kniven mot strupen. Äldreboendet i kommunen måste skära ner på kaffet. Skolan har inte råd med nya böcker. Gatubelysningen i byn släcks på nätterna för att spara pengar.
Men kulturbudgeten, den tycks alltid vara helig. Särskilt om den går till projekt som hyllas på kultursidorna i Stockholm.
Dags för sunt förnuft i kulturbudgeten
Det är dags att kräva respekt för skattebetalarnas pengar. Offentlig konst i våra gemensamma rum ska vara till för dem som faktiskt bor där. Den ska skapa trevnad, stolthet och skönhet i vardagen. Den ska binda oss samman, inte skapa irritation och splittring.
Vi behöver en kulturpolitik som utgår från medborgarna. Konstverk som ställs ut på våra torg borde väljas av dem som tvingas se dem varje dag. Det är inte farligt med vacker konst. Det är inte farligt att värna om det klassiska. Det farliga är när makthavare slutar bry sig om vad folket tycker, och använder deras pengar för att finansiera sina egna smala intressen.