Det står ett litet rött trähus i skogsbrynet, strax utanför samhället. Det är hembygdsgården. Här inne finns gamla vävstolar, svartvita fotografier av dem som byggde bygden, och verktyg som våra farföräldrar slet med. Här doftar det av trä, kaffe och historia.
Hembygdsgården drivs av ideella krafter. Det är pensionärer som bakar bullar, klipper gräset och guidar skolklasser. De gör det för att de älskar sin bygd. De gör det för att de vet att vi måste veta var vi kommer ifrån, för att veta vart vi är på väg.
Men de får allt svårare att orka.
Miljoner till storstaden – ören till landsbygden
När taket på hembygdsgården börjar läcka vänder sig föreningen till kommunen. De ber om ett litet bidrag. Kanske femtiotusen kronor för att kunna rädda byggnaden inför vintern.
Svaret är nästan alltid detsamma: “Det finns tyvärr inga pengar i budgeten.”
Samtidigt läser vi hur stat och regioner plöjer ner hundratals miljoner i nya, gigantiska kulturhus i de stora städerna. Det byggs arenor av glas och stål. Det anställs kommunikatörer, projektledare och strateger med höga löner. Det skapas dyra PR-kampanjer för att locka internationella turister till “moderna kulturupplevelser”.
Kontrasten är brutal. Vårt eget kulturarv, det som binder oss samman och berättar vilka vi är, lämnas att ruttna bort. Medan elitens prestigeprojekt får kosta hur mycket som helst.
En kultur utan rötter blåser bort
Det finns en trend i Sverige idag som är djupt oroande. Det verkar finnas en rädsla för vår egen historia. Många makthavare pratar hellre om det globala och det gränslösa, än om det lokala och det svenska. Det traditionella anses omodernt. Ibland kallas det till och med för inskränkt.
Men ett samhälle behöver rötter. Särskilt i tider av snabb förändring och osäkerhet. Att veta vilka vi är, hur våra förfäder levde och vilka värderingar som byggde vårt land, det ger trygghet. Det skapar en gemenskap som går över klassgränser.
Hembygdsrörelsen, folkmusiken, de lokala traditionerna – detta är folkets riktiga kultur. Den skapades inte av byråkrater. Den växte fram ur myllan.
Stötta eldsjälarna innan det är för sent
Vi måste ändra riktning. Vi kan inte låta vårt arv vittra sönder för att pengarna skickas till tjusiga kontor i storstäderna.
De människor som lägger sin fritid på att bevara våra minnen förtjänar samhällets fulla stöd. Det handlar om små summor som gör en enorm skillnad. En ny takpanna på hembygdsgården ger mer riktig kultur per krona än ännu en luddig kulturstrategi från en regionstyrelse.
Vi måste vara stolta över vår historia. För om vi slutar vårda våra rötter, kommer vi till slut att förlora oss själva. Det är dags att staten och kommunerna börjar prioritera det kulturarv som tillhör oss alla.