Kritisk ekonomi
Krigsekonomin och klimatomställningens offer
I slutet av juli 2026 publicerades statistik som visar en dyster bild av den europeiska ekonomin. Tillväxten i EU hämmas kraftigt, delvis som en direkt konsekvens av de pågående konflikterna i Mellanöstern och de kvarvarande effekterna av kriget i Ukraina. Europeiska kommissionens egna analyser pekar på hur högre energipriser fungerar som en gigantisk skatt som effektivt för över välstånd från europeiska löntagare och småföretag till energi-exporterande nationer och multinationella oljebolag.
Men det intressanta är inte bara inbromsningen, utan hur de styrande i Europa reagerar på den. Under ytan av stagnation pågår en massiv, statligt driven omstrukturering av ekonomin. Den europeiska unionen håller i snabb takt på att förvandlas till en krigsekonomi. Offentliga investeringar, som under årtionden har hållits tillbaka med hänvisning till strama budgetregler och nyliberala doktriner, frigörs plötsligt i en rasande fart – men primärt för att göda försvarsindustrin.
Denna utveckling är djupt problematisk från ett systemkritiskt vänsterperspektiv. För det första innebär det en massiv resursöverföring till privata vapentillverkare, en industri vars existensberättigande bygger på spänningar och konflikt. Vinster privatiseras hos bolag som Rheinmetall, BAE Systems och Saab, medan kostnaderna bärs av medborgarna genom nedskärningar i välfärden och försämrad köpkraft.
För det andra, och än mer kritiskt, innebär denna brutala prioritering att klimatomställningen hamnar i skottgluggen. Både ekonomiskt kapital och politisk bandbredd konsumeras nu av geopolitisk kapprustning. EU, som en gång profilerade sig som en global ledare inom den gröna given, ser nu hur investeringar i förnybar infrastruktur, energieffektivisering och gröna industrier trängs undan. Argumentet från makthavarna är ofta att säkerhet måste gå först. Men vad är säkerhet i en värld som står inför en klimatkollaps?
Kopplingen mellan fossil energi och krig är historiskt glasklar. Det är beroendet av fossila bränslen som driver fram många av de konflikter som EU nu känner sig nödgade att beväpna sig emot. Genom att pausa eller sakta ned den gröna omställningen för att ha råd med fler vapensystem, låser Europa fast sig i en ond cirkel av fortsatt fossilberoende och geopolitisk sårbarhet. Det är en säkerhetspolitisk paradox där medicinen riskerar att förvärra sjukdomen.
Det folkliga priset för denna politik är högt. När inflationen drivs av energi- och matpriser slår det hårdast mot Europas fattigaste, de som lever i dåligt isolerade bostäder och tvingas betala den fossila skatten varje månad. Den pågående militariseringen är en triumf för det kapital som frodas i kriser, men ett katastrofalt nederlag för miljön och det sociala skyddsnätet.
Conclusion: Europas ekonomiska utveckling i juli 2026 blottar en farlig prioritering. I valet mellan att finansiera försvarsindustrin eller klimatomställningen har makteliterna valt väg. Det krävs en folklig mobilisering för att bryta krigsekonomins logik och bygga en gemensam säkerhet som grundar sig på fred och ekologisk hållbarhet, snarare än militarism och fossilkapital.