Kritisk ekonomi
Handelskrig och illusionen om det fria spelet
Den sista juli 2026 drog många europeiska storföretag en kollektiv suck av lättnad. EU-kommissionen antog ett beslut som förlängde pausen av de så kallade ”ombalanserande åtgärderna” – i klartext, strafftullarna – mot amerikansk export. Denna konflikt, som har sina rötter i tidigare administrationers hot om höga tullar på europeiska varor, är symtomatisk för den djupa kris som den globala kapitalistiska världsordningen befinner sig i.
När vi analyserar detta handelsspel är det centralt att ställa frågan: Vem är det egentligen som skyddas? Retoriken från både Bryssel och Washington kretsar ofta kring att ”skydda inhemska jobb” och ”värna den egna industrin”. Men en närmare granskning av de branscher som lobbar hårdast för eller emot tullar – fordonsindustrin, stål- och aluminiumproducenterna, techjättarna – visar att det i första hand handlar om att garantera vinstmarginaler för multinationella bolag.
Tullar och handelshinder används idag sällan som ett verktyg för att höja standarder. Tvärtom tenderar den ökande fragmenteringen av världshandeln att drabba arbetare världen över. När produktion flyttas – inte för att minska klimatavtrycket, utan för att kringgå tariffer eller utnyttja svagare fackföreningar i vänligt ställda länder (”friend-shoring”) – undergrävs löntagarnas förhandlingsposition överallt. Det är ett system där kapitalet är fritt att röra sig över gränserna för att hitta den billigaste arbetskraften och de svagaste miljölagarna, medan arbetarna är låsta inom nationalstaten.
Klimatperspektivet i denna geopolitiska dragkamp är alarmerande. En fragmenterad världshandel försvårar det omedelbara, globala samarbete som krävs för att möta klimatkrisen. När stater inför protektionistiska åtgärder mot grön teknik – som solpaneler och batterier – med syfte att skydda inhemska fossil-tunga industrier, blir det tydligt att den politiska makten agerar som en sköldbarn för det gamla, smutsiga kapitalet.
EU:s och USA:s relation präglas också av en form av imperialistisk konsensus gentemot det globala syd. Samtidigt som man bråkar inbördes om marknadsandelar för högteknologi, upprätthålls ett handelsregelverk som tvingar utvecklingsländer att förbli exportörer av billiga, oarbetade råvaror – från litium till kobolt – ofta med förödande miljökonsekvenser och horribla arbetsvillkor. Den rika världens gröna omställning vilar på utvinning i länder som sällan får ta del av förädlingsvärdet.
Det vi bevittnar är inte slutet på kapitalismen, utan dess övergång till en mer instabil, nationalistisk form av blockbildning. I denna nya fas används statens makt inte för att reglera marknaden för samhällets och miljöns bästa, utan för att subventionera och skydda ”de egna” kapitalisterna i den globala konkurrensen.
Conclusion: Juli 2026 visar att den nyliberala drömmen om frihandel har ersatts av cynisk merkantilism. Så länge handelsavtal och tullar utformas i slutna rum där storföretagens lobbyister dikterar villkoren, kommer resultatet alltid att bli detsamma: ökad ojämlikhet och en accelererande ekologisk kris. Vi behöver inte ett handelskrig mellan block; vi behöver handelsregler som prioriterar mänskliga rättigheter och ekologisk överlevnad framför företagens vinster.