Känner du igen din egen stad? Förmodligen inte.
Det byggs som aldrig förr i Sverige. Men det byggs inte för dig. Runt om i hela landet, i både stora städer och mindre orter, pågår just nu ett hänsynslöst experiment. Kommunpolitiker och byråkrater har ett nytt favoritord. De kallar det för “förtätning”.
De säger att vi måste bygga tätt, bygga högt och bygga “modernt”. Det låter bra i deras broschyrer. Men vad betyder det i verkligheten, för dig och ditt område?
Det betyder att de små andningshålen i din stadsdel försvinner. Den lilla dungen av björkar där barnen brukade bygga kojor huggs ner. Den gamla grusplanen förvandlas till en grop. Istället smälls det upp gigantiska, gråa fyrkanter av betong och glas. Husen byggs så tätt att du numera kan se rakt in på grannens middagsbord.
Soljuset försvinner bakom höghusen. Trädgårdarna skuggas. Den lokala känslan byts ut mot anonymitet.
En förlorad svensk tradition
Sverige har en gång i tiden varit känt för hur vi byggde våra städer. Vi byggde trädgårdsstäder. Vi byggde områden där vanliga arbetare och barnfamiljer kunde få en liten täppa, lite frisk luft och trygghet. Det fanns en tanke om folkhälsa, om skönhet och om att bevara en svensk byggtradition där husen passade in i naturen.
Idag är den tanken stendöd.
Istället styrs stadsutvecklingen av gigantiska, ofta multinationella, byggbolag i maskopi med maktfullkomliga kommunalråd. För dem handlar varje kvadratmeter mark bara om en enda sak: maximal vinst. Ju fler lägenheter man kan trycka in på en liten yta, desto mer pengar rullar in på deras konton.
De struntar fullständigt i om det nya kvarteret ser ut som ett fängelse. De bryr sig inte om att de nya husen inte passar in bland de äldre, vackra trähusen i byn. De bygger för globala investerare, inte för de svenska familjer som ska leva och bo där.
Skönhet är inget fult ord
När vanliga medborgare protesterar, när de samlar in namnunderskrifter för att rädda sin park eller bevara sin stadsbild, vad händer då? De blir överkörda.
De får höra av arkitekter i Stockholm att de är “bakåtsträvande”. De får veta att den anonyma, gråa betongklumpen är “spännande” och “utmanande”. Men varför måste våra städer vara spännande för en liten elit av arkitekter? Varför kan de inte bara få vara vackra, trygga och trivsamma för oss som faktiskt bor där?
Det är dags att stoppa våldtäkten på våra svenska städer. Vi har rätt att kräva stadsplanering som respekterar vår historia, vår kultur och vårt behov av trygghet. Byggbolagens kortsiktiga girighet får inte längre styra. Det är våra städer. Det är vi som ska trivas i dem.