När du åker genom Sverige ser du dem överallt. De djupa skogarna. De vidsträckta åkrarna. Landskapet som gav våra förfäder mat på bordet och virke till husen. Det är vårt land. Vår trygghet.
Men något håller på att hända ute i tystnaden. Vår svenska natur är till salu. Och köparna är inte svenskar.
I en rasande takt köps svensk skog, åkermark och till och med infrastruktur upp av utländska riskkapitalister och enorma pensionsfonder. Det står ofta inte om detta i tidningarna. Inga stora debatter hålls i riksdagen. Men bit för bit säljs vårt land iväg till högstbjudande.
Bryr sig aktieägarna om den lokala byn?
Det låter kanske inte som ett problem att utländska bolag investerar i Sverige. Ekonomerna i Stockholm kallar det för “kapitalinflöde” och säger att det är bra för tillväxten. De ser bara siffror i ett kalkylblad.
Men ute i verkligheten ser det annorlunda ut.
När en global fond köper upp tusentals hektar skog i Norrland eller Dalarna, vad tror du händer? De bryr sig inte om det lokala sågverket. De struntar i om småvägarna körs sönder av enorma maskiner. Deras enda mål är att krama ur så mycket vinst som möjligt, så snabbt som möjligt, till sina aktieägare på andra sidan jorden.
När skogen har avverkats och pengarna förts ut ur landet, står lokalbefolkningen kvar med kalhyggen. Vinsten stannar inte i bygden. Jobben försvinner. Kvar finns bara tystnaden.
Är detta verkligen att ta ansvar för Sverige?
Maten på vårt bord
Ännu farligare är utförsäljningen av vår åkermark och våra livsmedelsföretag. Sverige är redan idag farligt beroende av att importera mat. Om gränserna stängs, om en riktig kris eller ett krig bryter ut, räcker vår egen mat bara i några få dagar.
I det läget väljer vi att låta utländska bolag köpa upp svensk mark.
Svenska bönder, som kämpar med höga skatter, dyrt drivmedel och ändlösa byråkratiska regler, tvingas ge upp. De säljer gårdarna. Och de som har råd att köpa är stora internationella bolag.
Vi förlorar kontrollen över vår egen matförsörjning. Det är en lek med vår nationella säkerhet. Ett land som inte kan mätta sin egen befolkning, och som inte äger sin egen mark, är i praktiken inte ett fritt land. Det är ett land som sitter i knäet på utländska intressen.
Staten måste sätta ner foten
Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så här. Andra länder skyddar sina gränser och sin mark. I många europeiska länder är det extremt svårt för stora, utländska bolag att bara kliva in och köpa upp nationellt viktiga tillgångar.
Men i Sverige är dörren vidöppen. Vi har en elit som lider av en obotlig naivitet. De tror att marknaden alltid vet bäst. De tror att frihandel alltid trumfar nationell trygghet.
Det är dags att vakna. Vi behöver lagar som skyddar svensk mark från att bli en lekplats för globala spekulanter. Vi måste stödja de svenska bönderna så att de kan fortsätta bruka jorden. Skogen och jorden är ingen vanlig handelsvara. Det är Sveriges ryggrad. Och ryggraden ska fan i mig inte vara till salu.